I Finland erhålls grundläggande yrkesutbildning huvudsakligen vid läroanstalter. Andra länder där utbildning i läroanstaltsform intar en central position är till exempel Frankrike, Belgien och Sverige samt länderna i södra Europa. I det dualistiska systemet i Tyskland, Österrike och Schweiz uppdelas undervisningen däremot på yrkesskolor och undervisning på arbetsplatserna. Utöver inlärning i arbetet har företagen vanligen också undervisningslokaler där det ordnas planmässig undervisning och verksamhet som stöder den.
Samarbetet mellan utbildningen och arbetslivet samt förhållandena mellan dem har överallt blivit föremål för utveckling. Bidragande orsaker till det är bland annat de snabba förändringarna i arbetslivet och den tekniska utvecklingen. Å ena sidan har man betonat kunskapsbaserad kompetens, å andra sidan har man samtidigt ansett att färdigheter som har tillägnats i autentiska arbetsmiljöer utanför läroanstalten är direkt tillämpliga och främjar möjligheterna att få arbete. En kombination där undervisningen vid starka och moderna yrkesläroanstalter kompletteras med inlärning på arbetsplatserna ser ut att lämpa sig för det finländska yrkesutbildningssystemet.
Inlärning i arbetet och utveckling av färdigheter för arbetslivet uppställdes som mål redan i den utvecklingsplan för utbildning och forskning vid högskolorna som statsrådet godkände för åren 1995-2000. Samarbete med näringslivet och arbetslivet i övrigt är också en central tanke i den nya skollagstiftningen.
I utvecklingsplanen för utbildning och forskning för åren 2003-2008 uppställs som mål för utvecklingen av yrkesutbildningen att stärka arbetslivets och yrkesutbildningens konkurrenskraft i en allt mer internationell omvärld, vilket åstadkoms genom att befolkningens yrkeskunnande höjs och den arbetslivsorienterade innovationsverksamheten stöds. De centrala målen för utvecklingen är att höja kvaliteten på utbildningen, åstadkomma bättre motsvarighet mellan utbildning och arbetsliv samt förbättra utbildningens verkningsfullhet. Kvaliteten på och innehållet i inlärning i arbetet utvecklas genom samarbete mellan yrkesutbildningen och arbetslivet.
Begreppet inlärning i arbetet
Begreppet inlärning i arbetet klarläggs här utifrån och med citat ur Petri Pohjonens doktorsavhandling "Työssäoppiminen tarkasteltuna ammatillisen aikuiskoulutuksen ja työelämän näkökulmasta".) (Hela doktorsavhandlingen)
Inlärning i arbetet var tidigare en populär inlärningsform till exempel i samband med inlärning av hantverksyrken, vilket var nära förknippat med konstellationen lärling-gesäll. Också det gamla ordspråket "arbete ger färdighet" är en bra beskrivning av det starka förhållandet mellan arbete och inlärning.
I den finskspråkiga litteraturen finns det rätt få definitioner av inlärning i arbetet (työssäoppiminen). I engelsk litteratur betyder termerna on-the-job learing och on-the-job training ungefär detsamma som inlärning i arbetet. Några utbildningsexperter har definierat inlärning i arbetet på följande sätt:
- inlärning som baserar sig på eget kunnande och egna erfarenheter och som äger rum i en autentisk omvärld
- handledd och självstyrd inlärning på den egna arbetsplatsen, teoretisk strukturering i läroanstalten under en kontaktperiod, handledning på arbetsplatsen
- en kombination där arbete och teoretiska studier alternerar
- utveckling av yrkesfärdigheterna, personligheten samt metafärdigheterna i själva arbetsprocessen eskorterad av handledd och kooperativt stöd
- " samordning, strukturering och organisering av arbete och inlärning så att individen avstäms för att söka nya kunskaper och upplevelser av att lyckas samt så att han eller hon dessutom producerar bättre resultat.
Inlärningsprocessen är slumpmässig eller en biprodukt till den egentliga arbetsuppgiften och är underställd produktionsprocessen. Inlärning är kontextbunden och uppgifterna bestämmer innehåller i inlärningsskeendet. Användningen av redskap gagnar prestationen, och tänkande via erfarenheter bidrar till att lösa problem. Dessutom reser sig betydelsen av kooperativ inlärning, dvs. inlärning med och av kolleger.
(Klin, M.R. van der. 2000. The Effectiveness of On-the-job Training. I boken Nyyssölä K. (red.) New Challenges in the Cooperation Between Education and Training and Working Life. Final Report. Ministry of Education & Natioal Board of Education in cooperatioin with the European Commission. Helsinki, 177-185)
Med inlärning i arbetet avses inlärning med hjälp av egna erfarenheter och organisationens tradition samt främjande av multifärdighet med hjälp av arbetsrotation, byte av uppgifter samt deltagande i forsknings- och försöksprojekt ur inlärningsperspektiv. Inlärning i arbetet kan stödjas med metoder för individuell handledning samt organiserad utbildning. Empirisk inlärning och kooperativ inlärning är viktiga metoder vid inlärning i arbetet.
(Sarala, U. & Sarala, A. 1996. Oppiva organisaatio - oppimisen, laadun ja tuottavuuden yhdistäminen, Helsinging yliopiston Lahden tutkimus- ja koulutuskeskus)
Det mesta som är nytt inlärs i arbetet. Inlärning i arbetet måste också organiseras. I början behövs det en instruktör och också i fortsättningen behövs det någon som ansvarar för hjälpen i problemsituationer. De övriga arbetstagarna kan genomföra inlärning i arbetet i sina arbetsuppgifter till exempel via arbets- och personrotation. I sådana situationer av inlärning i arbetet som läroanstalten organiserar alternerar de studerande ofta mellan teoretiska studier i läroanstalten och studier i en autentisk arbetsgemenskap, till exempel studier vid ett företag.
(Otala, L. 1997. Oppimisen etu - kilpailykykyä muutoksessa. Ekonomia-sarja. Porvoo: WSOY)
Inlärning i arbetet kan betraktas som en pedagogisk miljö som strävar efter autencitet och som i praktiken kan genomföras i många olika former. Med inlärning i arbetet avses målmedveten och reflekterande inlärning utifrån erfarenheter, aktiviteter och tankeprocesser, vilka baserar sig på verkliga situationer i arbetet. Att arbetsplatserna görs till studieplatser innebär att arbetsplatserna utvecklas så att målinriktad och medveten inlärning genom arbete och erhållande av respons möjliggörs.
(Lasonen, J. 2001. Työpaikat oppimisympäristöinä. Työpaikkajohtajien, opiskelijoiden, työpaikkaohjaajien ja opettajien arviot Silta-hankkeen (2+1 -kokeilun) kokemuksista. Opetushallitus. Helsinki: Hakapaino)
I den europeiska diskussionen har bland annat följande lyfts fram: inlärning i arbetet kan fungera som en motor för att underlätta övergången från skolan till arbetslivet och på så vis främja möjligheterna att hitta en arbetsplats; främja de utslagnas och arbetslösas möjligheter att få arbete; utbildningskostnaderna kan delas också med arbetslivet; främjar eventuellt studiemotivationen; för med sig empiriska komponenter och ett större mått av skräddarsydda innehållsliga element utgående från den lärande individen; ökar flexibiliteten och möjligheterna att i högre grad beakta individuella kunskapsmål. I samband med utveckling av inlärning i arbetet bör beslutsfattarna uppmärksamma följande synsätt:
- nya inlärningssätt måste utvecklas för föränderliga behov
- det gäller att utforma inlärningshelheter som skräddarsytts utgående från ett behov
- "flödet" mellan inlärning i arbetet och i skolan måste utökas
- inlärning som förvärvats på olika sätt måste erkännas
- det bör ordnas utbildning av arbetsplatshandledare och arbetsplatserna måste göras villiga att erbjuda möjligheter till inlärning i arbetet.
Inlärning i arbetet lyfter fram många positiva aspekter: de pedagogiska och ekonomiska möjligheterna ökar; inlärningen gäller färdigheter och ingår i mera omfattande pedagogiska helheter; vid sidan om individen utvecklas också arbetsgemenskaperna, vilket är förenat med kontinuerlig förnyelse av företaget via utveckling av individens yrkesfärdigheter och kunnande. De fördelar som nås genom att göra tillsammans och via inlärning genom samarbete är viktiga. (Sauter, E. 1999. The risks and opportunities of learning on the job. Vocational Training. European Journal. CEDEFOP, European Centre for the Development of Vocational Training, 17. Belgium. Thessaloniki: A. Hunstock, 14-24)
Inlärning i arbetet i utbildningskontinuumet
Grundläggande utbildning
I den nuvarande förordningen om grundläggande utbildning (852/1998, 3 §) konstateras att en del av arbetstiden får användas för arbetslivsorientering. I grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2004 fastställs att läroplanen skall innehålla en beskrivning av samarbetet med det lokala arbets- och näringslivet. Det centrala i samarbetet består av
- lektionsbesök av representanter för arbetslivet
- arbetsplatsbesök
- projektarbeten
- användning av informationsmaterial om olika branscher
- arbetslivsorientering (PRAO)
Gymnasieutbildning
I gymnasieutbildningen ingår inte direkt några separata perioder med inlärning i arbetet. Det förutsätts att gymnasieutbildningen skall ge de studerande färdigheter att planera sin framtid, sina fortsatta studier och sitt framtida yrke; de studerande görs förtrogna med arbets- och näringslivet samt företagsamhet. Arbetslivsorientering kan ordnas som ett led i studiehandledningen.
Yrkesutbildning för unga
Arbetspraktik eller praktiska studier har redan länge ingått i läroplanerna för yrkesutbildningen. Omfattningen och genomförandet har varierat inom olika utbildningsområden. Utöver praktik har utbildningen alltid omfattat arbetsundervisning vid läroanstalten. Den viktigaste samlade teoretiska och praktiska inlärningen har varit läroavtalsutbildning, som grundar sig på ett skriftligt arbetsavtal för viss tid mellan den studerande och arbetsgivaren. Vid läroavtalsutbildning försiggår största delen av studierna på en arbetsplats.
Mer om läroavtalsutbildning
Genom lagen om yrkesutbildning (630/1998)
blev yrkesinriktade examina på andra stadiet treåriga och fastställdes att examina skall förenas med en minst halvårig period med inlärning i arbetet. I praktiken betyder det att den pedagogiska miljön utvidgas från läroanstalterna till företag och andra arbetsplatser samt att samarbetet mellan läroanstalterna och arbetslivet utökas. De allmänna målen för inlärning i arbetet är
- att utveckla utbildningen så att den bättre motsvarar arbetslivet
- att göra det lättare för företagen att få yrkeskunnig arbetskraft
- att göra spelreglerna och verksamhetssätten i arbetslivet bekanta
- att fördjupa yrkeskunnandet
- att underlätta de ungas inträde på arbetsmarknaden och öka arbetsmarknadskunskaperna
- att möjliggöra lärar- och expertutbyten
- " att stärka yrkesutbildningens dragningskraft.
Yrkeshögskoleutbildning
I yrkeshögskolorna kan en del av den examensinriktade undervisningen ordnas på arbetsplatser (17 § i yrkeshögskolelagen, 351/2003).
I statsrådets förordning om yrkeshögskolor (352/2003)
fastställs att målet för praktiken är att under handledning göra studeranden förtrogen med sådana praktiska arbetsuppgifter som är av central betydelse i synnerhet med tanke på yrkesstudierna samt med tillämpningen av kunskaper och färdigheter i arbetslivet. Praktikens omfattning fastställs i de utbildningsprogram om vilka undervisningsministeriet fattar beslut. Beroende på examen och inriktningsalternativ varierar praktiken från 20 studieveckor ända upp till 80 studieveckor.
Inlärning i arbetet med tanke på yrkesexamina
Fristående examina innebär ett smidigt sätt att avlägga examen. Fristående examina har planerats särskilt för vuxna. Kunskaperna, färdigheterna och erfarenheterna påvisas genom officiellt godkända examina som består av yrkesprov på yrkesskickligheten. Fristående examina avläggs vanligen så att läroanstalterna ordnar utbildning som förbereder för examen eller olika delar av examen, och i samband med utbildningen påvisar den studerande sin kompetens genom olika yrkesprov. Arbetslivsbetonade fristående examina som är oberoende av det sätt på vilket yrkesskickligheten har förvärvats och som baserar sig på prov på kunnandet kan vara
- yrkesinriktade grundexamina
- yrkesexamina
- specialyrkesexamina
Mer om fristående yrkesinriktade examina
